Apexperimentet

Vissa av er har säkert hört talas om ”apexperimentet”, studien med aporna som fick kallduschar som utfördes på 60-talet. Sannolikt utfördes den inte alls på 60-talet, då den i själva verket inte verkar ha utförts över huvudtaget enligt Psychology Today. Men det struntar jag i och tar ändå hjälp av (icke-)experimentet för att visualisera.

Huvudingredienser i experimentet är tio apor, en stege, bananer, kallt vatten och en bur. Icke att förväxla med ingredienser till en maträtt.

Fem apor placerades i buren där de kunde komma åt ”bonus”-bananer genom att klättra upp på en stege. Bananerna var endast synliga från toppen av stegen. Varje gång en apa klättrade upp på stegen och hämtade en banan blev de andra aporna översköljda med kallt vatten. Detta ledde till att varje gång en apa klättrade upp för att hämta bananer så fick denne stryk av de övriga aporna, vilket i sin tur resulterade i att aporna helt sonika slutade att klättra upp för att hämta bananer. När detta beteende hade satt sig byttes en apa ur populationen ut mot en ny apa (apa 6) som inte kände till hur det hela fungerade. Apan försökte klättra upp på stegen men innan denne hunnit särskilt långt plockades den nya apan ner och fick stryk av de övriga aporna. Apa 6 lyckades alltså inte ta reda på att det fanns bananer eller att det kom kallt vatten om man kom högst upp på stegen. Ytterligare en apa byttes ut mot en ny apa (apa 7) och fenomenet upprepades. I detta fall var även apa 6 med och gav apa 7 stryk när denne försökte klättra upp för stegen. Experimentet fortsatte med apa 8 och 9 med samma resultat. I slutet av experimentet när apa 10 kom in, det vill säga när det inte längre fanns någon apa kvar som visste att det faktiskt fanns bananer om man klättrade upp för stegen, så återupprepade sig ändå beteendet. Apa 6-9 gav apa 10 stryk när denna försökte klättra upp för stegen.

Så, vart vill jag komma? Vissa menar att detta är en bra reflektion kring att kreativitet i vissa sammanhang kvävs av medarbetare, och kanske även ledning, och att det kan få negativa konsekvenser inom organisationen. Jag kan köpa att det möjligen är så i vissa sammanhang. Men jag är minst lika övertygad om att det även kan vara raka motsatsen där man tvärtom istället blir kreativ just på grund av sina kollegor och/eller ledning av olika anledningar. Exempelvis för att man vill få till förändring i en miljö som inte är så kreativ eller för att man blir inspirerad av den eller de personer som faktiskt är det. Tänk om alla aporna hade klättrat upp för stegen?

Vad jag framförallt begrundade var parallellen till reflektion. Varför gör vi de saker vi gör, och på det sättet vi gör de? Finns det inget bättre sätt, eller finns det någonting helt annat vi skulle kunna göra istället? Förstår vi, kommer vi ihåg eller har vi glömt bort orsakerna? I vissa sammanhang tror jag att det handlar om rutin. Förstår du vad ni gör och varför? Verkligen? Förstår dina medarbetare? Vad drar du för paralleller från (icke-)experimentet?

Niklas Ribbenhed, Aveso AB