Processen och jag

Jag har varit på en resa, en resa genom min karriär som testare. Jag började min karriär fast beslutsam kring att det var processen som var det viktigaste  att tillgå i vårt arbete. Senare började jag förstå att vårt arbete aldrig någonsin kan fångas in i en process som passar alla projekt, alla människor och löser samtliga problem  Jag började intressera mig mer och mer för människan, för hur vi tänker, agerar och hanterar information. Detta då den information vi eftersträvar aldrig går att förutbestämma, för att utvecklingsprojekt aldrig går helt och fullt enligt plan och att okända risker alltid dyker upp bakom varenda hörn. Under dessa år av min karriär fick inte processen särskilt mycket fokus, men jag funderade ändå lite på om vi inte råkat missuppfatta vad som är så vackert med processer.

För likväl som min gamla matematikprofessor lyriskt sade många gånger under analysföreläsningarna framme vid de svarta tavlorna i ett dammoln av krita på LTH i Lund “Visst är det en vacker lösning?” kunde ingen av oss då se det vackra i en matematisk formel.

Då vårt arbete är omöjligt att förutsäga blir arbetsprocessen mindre viktig. Men jag tror inte den är helt obetydlig. Mitt förhållande till processer har förändrats och där jag är nu ser jag processer som ett stöd för människan. Det är människan som utför arbetet och det är människan som söker och finner värdefull information om systemet vi arbetar med. Men människan som arbetar tillsammans med andra är även i behov av stöd i form av processer. Behovet skiftar dock från företag till företag, från projektgrupp till projektgrupp, men även från dag till dag, i samma projekt. Vissa gånger behöver vi vara väldigt formella eftersom det är det bästa sättet att jobba utefter de förutsättningarna vi har för stunden, men förutsättningar är till för att ändras. Därför är jag väldigt skeptisk till de människor i vår bransch som säger att “det här är det bästa sättet att arbeta”. Det kan det vara i ett specifikt projekt och en specifik dag, men i nästa projekt eller nästa dag kan förutsättningarna förändrats och “det bästa” kan vara det rakt motsatta.

Det är viktigt att inse att varje korrigering av arbetsprocessen åt vardera håll, antingen mot en mer formell process eller mot en mer informell, kommer att innebära en processrelaterad rekyl. En motstående kraft, en fysikalisk motvikt om jag så får säga. Exempelvis, om vi slutar utföra formella testfallsgranskningar i grupp vinner vi kanske i effektiv testexekveringstid men tappar i kontrollen av att vi designat testerna på ett tillförlitligt täckande sätt och även den kompetensspridningen dessa diskussioner hade medfört. Om vi däremot inför partestning förlorar vi effektiv testtid, men återvinner å andra sidan den testdesignkontroll samt kompetensspridning granskningsmötena tidigare medgav. För alla arbetsprocessförändringar jag personligen funderar på att föreslå, begrundar jag alltid vilka nackdelarna är, vilken effekt som kan finnas på andra sidan myntet av mitt kommande förslag. Då har jag en chans att göra en professionell riskbedömning om huruvida förändringen är värd mer än det kostar innan jag föreslår det.

Jag har med handen på hjärtat de senaste åren mestadels erfarit organisationer som lägger ett alltför högt fokus på den formella processen och tvingar alla att följa den, men jag har även stött på utvecklingsprojekt som i praktiken erbjuder alltför stora friheter i arbetsprocessen och således istället förlitat sig på mänsklig ingivelse. Tyvärr leder båda dessa scenarier till problem. Tvingar vi medarbetare att arbeta utefter en process som de inte förstår syftet med kväver vi glädjen och engagemanget. Om vi, å andra sidan, släpper alla tankar på formella arbetsprocesser kommer inte heller våra medarbetare må bra. Risken är överhängande att allt kommer kännas väldigt osäkert om vi varje morgon måste ifrågasätta var och ens existensberättigande utifall vi inte skapar underverk varje dag för egen maskin. I slutändan kan det bli så att alla individer springer åt olika håll och gruppens gemensamma resultat blir lidande.

Så det gäller för varje företag, projektorganisation samt individ att försöka göra sitt bästa för att hitta sin unika balans mellan människa och process som passar de förutsättningar vi utsätts för. Då kommer vi kunna stå vid en whiteboard och engagerat utbrista “Visst är detta en vacker process?!”

Ett svar till Processen och jag

  1. Bra artikel med mycket intressant!

    Jag har också märkt mig bli mindre och mindre intresserad av processer. Det viktigaste och bästa med testning sker inuti, och kan inrymmas i vilken process som helst (de som är så detaljerade att de styr allt ignorerar jag.)

    Vad är vackert?
    Det är väl olika, men jag ser ofta skönhet i krascher, eller ett enkelt återskapande av ett intermittent problem.
    Eller förbättringsförslaget som blir pricken över i:t.
    Och visst, det händer väl att kollegorna skapar bra produkt också…

    Sen tycker jag att du ska göra provskott innan du bedömer fördelar och nackdelar.
    Partestning med en utforskande touch ger enligt min erfarenhet ofta bättre testeffektivitet än två på varsitt håll.
    Jag tror det beror på att två tillsammans sporrar varandra att titta på det viktigaste och mest intressanta. Och att man snabbare kan lämna något, att det är lättare som två att, med rätta, tycka att något är tillräckligt bra testat.
    Nackdelen med partestning är snarare att det inte alltid passar uppgiften, att det är mentalt ansträngande (kanske därför det är så effektivt?) och att det inte passar alla personer.

Kommentera