EuroSTAR – 1 miljon intryck på 4 dagar

Egentligen började den här historien med en chat från min syster redan den 4:e december 2008. 

10:38 AM Linda: EuroStar är i Stockholm nästa år (igen!)… ska vi skicka in ett paper till ett fun session!?! 🙂

11:15 AM me: Are you out of your mind!! Ok 🙂

Sen var förberedelserna igång. Linda hade tidigare besökt EuroSTAR men själv hade jag bara drömt om det. Tanken på att själv stå där som talare var både tilltalande och svindlande. Månaderna gick och så plötsligt ringer telefonen den 2:a april. Det är Dorothy Graham som vill gratulera oss till en plats på EuroSTAR 2009. Glädjeyran kommer dock strax av sig när vi räknat lite på det och inser att födseln av Lindas första barn beräknas till ungefär samma dag som konferensen. Handlingskraftiga som vi är så hittar vi snabbt en stand-in (Kristoffer Jarl) även om vi hoppas på att få stå där själva båda två. Under sommaren och hösten löper manusarbetet och repetitionerna på men allt eftersom så ökar spänningen och nervositeten inför premiären.

Så den 30:e november är det äntligen dags. Skulle alla mina förväntningar på EuroSTAR uppfyllas?

Mörkret ligger tungt över Stockholm när jag skyndsamt styr stegen mot tåget. Utanför fönstret susar de stämningsfullt juleljus-dekorerade husen förbi. Efter en stund i tunnelbanan och en rask promenad i novemberkylan kliver jag in genom dörrarna på Stockholmsmässan. Som speaker kunde jag glida förbi kön till registreringen då vi hade en egen lucka. En t-shirt och en väska rikare styr jag mot dagens full-day tutorial. Hittar en röd fin stol och slår mig ner. Framme på scenen suddar Michael Bolton runt och grejar med det sista. Hastigt komponerar han ihop en titelsida till powerpoint-presentationen. Bättre sent än aldrig.

Föreläsningen är kanon och jag sitter trollbunden och önskar att tiden inte flög iväg. Passet före lunch pratar han mycket om vad exploratory testing verkligen är och vad som karaktäriserar den. Han talar även om hur vi kan träna oss att se saker som andra ofta missar. Efter ett talande exempel så känner man sig både dum och lurad, snacka om att man har tunnelseende när man inte fått instruktioner att leta efter en specifik sak. Men övning ger ju färdighet. Allt han berättar dekorerar han med fantastiska liknelser och historier. Ett favoritämne i exploratory-lägret verkar vara att attackera boundary value testing vilket han åskådliggjorde med ett mycket pedagogiskt sätt innan han döpte övertro-sjukdomen till boundaryitus.

Med huvudet fullproppat av idéer var det dags att fylla på magen med lite lunch. Smaskig 2-rätts middag med vita dukar. Då jag åkt ensam till konferensen så kände jag mig lite ensam men klämde mig ner hos en dansk och två holländare. De visade sig vara riktigt trevliga. Vi hade en rolig diskussion om språk. Nu vet jag hur de ser ut så det är bäst att de sitter lydigt i min publik på torsdag.

Efter lunchen var det dags för fortsättningen av Boltons presentation. Under eftermiddagen var det mer övningar i coverage och hur man tänker. Han pratade även en del om hur vi lär oss saker. Det gjorde mig ännu mer sugen på James Bachs bok “The Voyage of a Buccaneer-Scholar”. Han berörde även oracles och hur vi är/bör vara som testare. Slutligen gick han igenom hur man hanterar exploratory testing med session based test management.

Det verkade som både han och vi hade svårt att slita oss och först 45 minuter efter utsatt tid vandrade vi ut ur lokalen nöjda och inspirerade. Nu fasar jag bara för renskrivningen av 19 fullklottrade sidor med anteckningar.

Väckarklockan ringer tidigt. Idag är ögonlocken något tyngre men snart sitter jag på tåget på väg mot mässan igen. Idag är det dags för halvdags-tutorial och efter lunchen så drar konferensdelen igång.

Jag valde en tutorial med Ray Arell. Han skall berätta om hur man bygger en SCRUM-baserad test-strategi. Efter ett par minuter frågar han publiken hur många som är SCRUM-masters. Resultatet var högst förvånade men roligt. I lokalen sitter minst 100 personer men endast 2 tjejer räcker upp handen. När han fortsätter med att fråga hur många som är certifierade så återstår endast en tjej. Det kanske är något man skulle satsa på. Lite då och då dyker det upp något tips som jag hastigt antecknar men på det stora hela så är det något som inte stämmer. Kan det vara att jag kan för lite eller var hans upplägg otydligt. Fram emot slutet på presentationen insåg jag att det nog var det senare i kombination med att han hade ett väldigt monotont röstläge från början till slut. Känner mig lite snuvad på konfekten då jag sett fram emot ett lika engagerande pass som gårdagen.

Efter lunchen var det dags för invigning av konferensen. Doroty Graham höll ett underhållande inledningstal innan hon lämnade över till konferensens första key speaker Lee Copeland. Han höll en riktigt bra föreläsning om “Todays testing inovations”. Med humor och härliga anekdoter berättade han om context-driven-school, test first development, böcker, verktyg med mera.

Efter Lee’s keynote fortsatte dagen med fast-tracks i ämnena agile & exploratory testing, test automation, test management och different approaches. Varje presentation var på 20 minuter vilket visserligen gav en stor omväxling vad gäller ämnen och talare men få lyckades framföra något vettigt på så kort tid. Jag inledde med att lyssna på en inspirerande men mycket förkyld Anne Mette Haas som talade om hur man lär sig saker genom lek. Hon visade på flera lekar/spel som vi kan använda oss av för att lära oss mer om test på ett lättsamt sätt. Jag skall verkligen utforska detta mer.

När det var dags för nästa talare började min hjärna känna av lite overload och mina tankar drev iväg i olika riktningar. I mina anteckningar kan man läsa kommentaren “Glömde lyssna”. Det var Neil Pandit som blev offer för detta. Sorry Neil! Dock fick jag under slutet av hans föreläsning, “A visual approach to risk-based integration testing”, upp ögonen för användandet av heat-diagram för att visualisera risker. Det var dock skönt med det eftermiddagsbreak som var schemalagd strax efter. En snabb vända på expon och sen var det dags igen. Nu bytte jag spår och lyssnade lite på “If only we could make them listen!” med Geoff Thompson. Det är en bra fråga. Hur skall vi få management att lyssna på oss. När vi ropar varg, varg, så är det inte för skojs skull. Geoff gav oss dock en tankeställare med citatet: ”Det är inte lyssnarens jobb att lyssna utan den som kommunicerars jobb att kommunicera”. Är det så att vi lämnar information som är viktig för oss men inte mottagaren? Kanske vi skall ändra på vad för information vi fokuserar på? Så att den information vi lämnar är anpassad efter mottagarens mål och prioriteringar.

Sista 20-minuters passet för dagen struntade jag i och påbörjade en seriös runda på expon. Jag kom inte så långt då jag fastnade redan i första montern och blev kvar där ett tag. De hade utbildningar med lite spännande vinkling och ett genuint test-intresse (ååå quelle surprice!). Jag han dock med 2 montrar till innan Securitas klockan 18 kastade ut oss på riktigt (efter 3 försök). Den ena montern var ett belgiskt konsultbolag som delade ut Godiva-choklad om man fyllde i ett papper. Monter-killen var hur kul som helst. Då vi snabbt konstaterade att vi kanske inte hade något affärsintresse av varandra så övergick vi till att lära varandra ovärderliga fraser på olika språk. Jag avslutade kvällen i SAST monter där jag träffade på flera som jag bara talat med över telefon. I övrigt var det en dag med trevliga möten (träffade på 6 gamla kollegor).

Den tredje dagen började jag känna hur påfrestande det egentligen är att vara på konferens. Att vara 100 % på alerten och suga åt sig maximalt med information och intryck tär lite på orken. Jag antar att med erfarenheten kommer kunskapen att sålla i informationsflödet och förmågan att slappna av.

Dagen inleddes av Naomi Karten som snabbt blev min nya idol. Hennes presentation om hur man hanterar förändring var klockren. Jag tyckte mig ana att många kring mig nickade instämmande. Det var lätt att relatera till egenupplevda förändringar och se hur de kunde hanterats bättre. Sedan drog dagens ”tracks” igång och nu var det full längd på alla presentationer. Jag tror att man skall hålla sig till de längre varianterna då föredragshållaren faktiskt hinner presentera något vettigt. Under första presentationen fick jag flera bra tips av Ruud Teunissen på hur man kan förbättra sin testprocess i det lilla och se effekten omedelbart. Oftast tänker man på stora tunga mätningar som TPI och glömmer att även en liten förändring kan få stor effekt. Efter det planerade jag att lyssna på två case studies, men redan under första presentationen slog informations-koman till. Det gick bara inte att få in mer i skallen. Samtidigt hade jag börjar bli lite stressad över att jag inte hunnit besöka så många montrar. Som konferens-nybörjare så vill man ju gärna hinna med allt. Om man tittar i mitt programhäfte så sitter det små stjärnor på säkert 80 % av alla presentationer. Med fyra parallella ”tracks” så inser man snart att det blir lite tufft.

Så jag gav mig nyfiket ut på expon och tänkte att nu skulle jag gå igenom alla montrarna. Så naivt! I första montern fastnade jag i 1,5h. Testfolk är grymt trevliga och jag hade gärna pratat vidare. Att knalla runt på expon var dock ganska avslappnande och trivsamt. Vanligtvis tycker man kanske att det känns lite skräpigt när det ligger en massa papper på alla bord men här blev det mer som en skattjakt. Mer än en gång hittade man en liten lapp på det bord man pausat vid för att sen kila iväg och hitta montern det kom ifrån för vidare utfrågning. Så det marknadsföringsknepet fungerade bra.

Dagen avslutades av Gitte Ottosen som talade om ”Agile and Process Maturity – Of Course they mix”. Jag håller med. Klart att de går att kombinera om man vill. Världen är inte och behöver inte vara så svart och vit som vi ibland vill få den att verka.

Glad och nöjd var det sen dags att dra sig hemåt. Men nu börjar en ny känsla smyga sig på. Den har funnits där under hela konferensen och tittat upp när man minst anat det. Paniken! Imorgon sitter jag inte i publiken, då är det MIN tur att stå på scenen. Som tur är så anlände min co-speaker Kristoffer till Stockholm samma kväll. Vi hinner repa lite innan det är dags att samla krafter med lite sömn.

Fjärde dagen. Dagen D! Det är lite svårare att få ner frukosten idag men den kommer att behövas. Jag hade länge velat fram och tillbaka huruvida jag skulle utnyttja förmiddagen till att gå på föreläsningar eller sovmorgon. Antalet förprickade presentationer i programmet övertygade mig och jag åkte tidigt mot mässan. Dagen inleddes av Ray Arell som tyvärr upprepade sig lite från halvdags-tutorialen . Efter honom satt jag kvar och lyssnade även på John Watkins. Sen kom ett riktigt guldkorn. Zeger van Hese från Belgien höll en presentation om hur de implementerat SCRUM utan att veta något om det från början. Han var fängslande som talare och visade klart och tydligt på highlights och nitar de mött på vägen. Det var inspirerande och kändes tryggt att det finns fler som kämpar med samma problem ute i världen.

Mer än så hann jag inte med för nu var det dags att snickra ihop kulissen och rekvisitan inför vår egen presentation. Nu började nervositeten komma på allvar. Efter att ha sett så många bra, och några dåliga, presentationer så känner man ju ett visst krav på att göra något bra. Tankarna börjar fara runt. Kommer någon att komma och titta på oss? Det pågår ju trots allt tre andra seriösa presentationer samtidigt. Vad har de för humor? Kommer datorn att gå igång?

Men jag oroade mig i onödan. Som jag nämnt innan så är testfolk jättetrevliga. Vi hade gott om publik och de skrattade. Känslan att få en annan människa att skratta är obetalbar. Tänk så många liv vi förlängde under 40 minuter av goda skratt. Föreställningen flöt på bra utan några fadäser och responsen vi fick var överväldigande. Jag har spelat teater på amatörnivå tidigare men aldrig har jag varit med om så härliga applåder och stående ovation som denna. Efter föreställningen strömmade folk fram till oss för att berätta hur bra vi var och hur fantastiskt vårt framträdande var. Jag har än idag inte fattat hur bra det gick och önskar jag kunde krama alla som var där.

Då vi hade en lång resa med bil mot Malmö framför oss så lämnade vi EuroSTAR så fort vi packat ihop våra grejer. Fullmatad med information och intryck somnade jag lycklig redan innan Södertälje.

Jag hoppas att EuroSTAR 2010 blir minst lika härligt och att vi ses där!

Anna Hoff

Vår föreställning: http://hln.ath.cx/anna/?page_id=112